Viktor Rosdahl ställer ut på Dunkers kulturhus i barndomsstaden Helsingborg. Utställningen är ytterst medvetet gestaltad, med effektiva kontraster mellan vackra landskap och unga huliganer, skriver Magnus Bons.
Ett svartvitt porträtt på Vincent van Gogh, snötäckta bergsmassiv och fjälltrakter i solljus, explosiva vulkanutbrott samt maskerade ynglingar med vapen. Motivmässigt kan Viktor Rosdahls utställning på Dunkers kulturhus, med verk från det senaste dryga decenniet, te sig en aning splittrad.
Men det är bara som det verkar. För Rosdahls presentation, hans första i uppväxtstaden Helsingborg, är mycket medvetet gestaltad. Målningarna av de unga våldsverkarna har han placerat tillsammans högt upp på ena väggen så att de skickar hotfulla svallvågor genom den stora salen. Stående framför de vidunderliga landskapen har betraktaren huliganerna ständigt i ryggen.
Med ett enkelt grepp skapar Rosdahl en laddning mellan sina motivgrupper, förstärkt just genom deras olikheter.
Bildrummet i målningarna med de unga männen är dessutom betydligt trängre än de storleksmässigt större dukarna med vyer från den öppna naturen. Även det skapar en effektiv kontrast i utställningen.
Här ställs helvete mot paradis, i ett måleri som genomgående är övertygande och skickligt utfört. Det bidrar naturligtvis till att den smygande obehagskänslan infinner sig och även det otäcka blir fascinerande.
Rosdahl hämtar sina bilder från polisens förundersökningar såväl som det egna familjealbumet. Därtill, förmodar jag, från slagningar på nätet – bergstopparna är enligt uppgift från Afghanistan. Hans måleri präglas av en grovkornig fotografisk realism som får mig att tänka både på Gerhard Richter och Gerhard Nordström, en annan målare från Skåne som även han lyckades kombinera naturromantik med samhällskritik.
I sitt måleri bearbetar Rosdahl motsatserna i vår svåröverblickbara samtid. Det är kombinationerna av dem som ger komplexitet och samtidigt ”En strimma av klarhet”, som utställningstiteln lyder.
Det virvlande grafiska porträttet på Van Gogh fungerar som en inverterad mittpunkt och ett slags samvetsvittne. Rosdahl avbildar sin världsberömda kollega som en grå eminens som oroligt blickar ut från bilden. Han påminner oss om besattheten som nog ska till i all konst för att den verkligen ska beröra. Även när det handlar om så skilda ting som gängkriminalitet och fjällandskap.
Magnus Bons från DN
